Idag på morgonen då jag kom ut på decket, o så skönt det kändes att se land på båda sidor om vår båt. Hvilken känsla genomfor min hela varelse, då vi kommo så nära att jag kunde se de palmbevuxna strenderna af Afrika och då en båt kom ut till ”Afrikaan” rodd av några svarta gossar, så kände jag, att jag älskade dessa stackars barn, som intet veta om Gud.
Vi började göra våra saker i ordning och snart stannade båten och vi hade slutat vår långa resa över hafvet. Så fort båten stannat så kommo våra bröder Sjöholm och Skarpe, från stationerna Kibunzi och Diadia för att möta oss.Vi voro alla nu friska och glada och vid gott mod. Vi fingo stiga i en båt som roddes i land av några svarta ynglingar och huru glada vi voro att få lemna ”Afrikaan” och setta våra fötter på Congos strand och vi suckade i våra hjertan Gud väl- signa hvarje steg vi taga på Afrikas jord. Vi blefvo förda till ett hotel här i Banana den vi fingo sitta ned och hvila oss och vi hafva nu rum och skola stanna här några dagar.
Den första helsning vi fingo från våra kära syskon här var en sorgepost, att vår älskade syster Mina Svensson hade dödt i Tundua, på sin hemresa till Sverige. Det är sant att en rysning genast genomfor våra hjertan, men det var endast en känsla för den naturliga människan. Vi voro på samma gång glada, att Gud i sin stora nåd utvalt oss att fylla de glesnade leden ock vi kände att vi af allt hjerta önskade att få gå så fort som möjligt till våra bestämda platser på stationerna.
Charlottas Walldén, våren 1890, ur Kongorummet - I Charlottas fotspår
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar